Den 25 juni år 1794 steg kommissionslantmätaren Jean Malmström med sällskap iland på Tunaolmen, strax söder om Klubbviken. Malmströms uppdrag var att fastställa den rätta gränslinjen mellan Hälsingtuna och Idenors socknar, om vilken sockenmännen tvistade. Förrättningen hade inletts redan året dessförinnan, men fått avbrytas på grund av dåligt väder innan man nått hit ut till skärgården.
I sällskapet befann sig nu, förutom nämndemän och fullmäktige från de båda socknarna, också den förre stadstjänaren Olof Hedin ifrån Hudiksvall. Hedin hade varit med ett halvsekel tidigare när gränsen gicks upp och kunde därför vittna om rösens och rågångars belägenhet.
Lantmäteriförrättningen vid midsommartid 1794 har efterlämnat en vacker karta med innehållsrik text som är intressant inte minst för Olmens del, trots att tvisten framför allt gällde ett omfattande markområde inne på fastlandet. En kopia av kartan hänger numera i Olmens kapell.
Bakgrunden var den här: Kommissionslantmätare Malmström hade 1793 fått landshövdingens i Gävleborgs län, greve Fredric Adolph Ulric Cronstedt, befallning att uppgå den tvistiga rågången mellan Hälsingtuna och Idenors socknar. I början av september 1793 mötte lantmätaren ombud från de båda socknarna i Vi by, Idenor för att fullgöra uppdraget. Nämndemannen Per Ersson i Vik, fullmäktig för Idenor, hävdade då att den rätta ”sockenskillnaden” gick från Ulvberget ut till Hudiksvallsfjärden, och sedan följde mitten av fjärden över öarna Brusen och Olmen till Storgrundsstenen. Till stöd visade han fram en karta över socknarna upprättad år 1652 av lantmätaren Anders Börjesson Gadd. Denna karta finns bevarad och styrker Idenors markanspråk. Representanten för Hälsingtuna, nämndemannen Erik Olofsson i Östanbäck, hade med sig två kartor över Måstads och Finflos byeskogar från 1771 respektive 1776, upprättade av kommissionslantmätaren Salomon Ahlström, samt ett rörläggningsinstrument. Olofsson påstod att sockengränsen började åtskilligt längre söderut i Skärsberget och gick förbi sjön Lill Yan till Visvallshällorna vid Hudiksvallsfjärden. Därifrån fortsatte den längs fjärden ut till sundet mellan Tuna- och Idenorsolmen.
Tvisten gällde således inte bara vilken socken som hade bäst rätt till de vidsträckta markerna i triangeln mellan Ulvberget, Skärsberget och Hudiksvallsfjärden, utan också om Tunaolmen i sin helhet tillhörde Hälsingtuna eller om ön rätteligen borde vara delad på de båda socknarna. Under lantmäteriförrättningen i september 1793 hade man börjat med att gå upp Idenorsbornas ”pratentions linie”, med andra ord deras gränsanspråk, men inte kommit längre än till Visvallshällorna i Hudiksvallsfjärdens innersta del. Sedan satte regn och storm stopp för vidare arbete. I juni året därpå var det dags att återuppta förrättningen ute på Tunaolmen. Jean Malmströms karta upplyser om att man snart hittade ett dåligt underhållet röse nära stranden vid udden strax söder om Klubbviken. Stadstjänaren Hedin kunde berätta att röset hade varit i gott skick med en upprättstående ”visare” år 1748 och 1749. Med Hedins hjälp lyckades sällskapet sedan rekonstruera sockengränsen fram till nuvarande fiskehamnen och Storgrund. Malmströms noggranna uppteckning på kartan visar att Idenors sockenmän hade haft rätt när det gällde sockenskillnaden i skärgården; gränslinjen mellan socknarna gick sedan gammalt rakt över Tunaolmen, inte ute i Olmsundet.
Kommissionslantmätaren Jean Malmström löste en förmodligen bitter tvistefråga på ett civiliserat sätt, med hjälp av kartor, uppteckningar, vittnesmål och paragrafer. Den gränslinje över Tunaolmen som han drog på sin nyritade karta har i stort sett blivit den bestående. För den som är intresserad av Olmens historia är Malmström och hans karta också en källa till nya kunskaper. Kartan visar för det första att Tunaolmens delning mellan Idenors och Hälsingtuna socknar går långt tillbaks i tiden och var etablerad åtminstone vid mitten av 1700-talet. För det andra nämner den i förbigående ”fiskarehusen” vid ”hamnskatan”; den steniga udden längst i sydost. Detta bestyrker att någon form av fastare bosättning hade växt fram i nuvarande fiskehamnen under 1600- och 1700-talen. För det tredje bekräftar Malmströms karta att Storgrund, eller ”Storstensgrundet”, som det står på kartan, och särskilt ”Storgrundsstenen” sedan länge har haft en betydelse som den allra östligaste punkten i sockenskillnaden mellan Idenor och Hälsingtuna. Storgrund var, och är så ännu idag, den ena fixpunkten för gränsdragningen mellan de båda grannsocknarna.
Hur gick det då med den omstridda ”tviste marken” i triangeln Ulvberget-Skärsberget-Hudiksvallsfjärden? På den punkten ger Jean Malmströms karta tyvärr inget entydigt svar. Vad vi vet är att dagens sockengräns nära överensstämmer med Hälsingtunabornas anspråk, trots Gadds karta från 1652 och trots att lantmätare Malmström med sällskap faktiskt hade utgått från Idenors uppfattning om var sockenskillnaden skulle dras. Förrättningen tycks alltså ha slutat med en sorts kompromiss: Idenors sockenmän hävdade sin uppfattning om gränsdragningen över Olmen, medan deras grannar i Hälsingtuna så småningom fick rätt i fråga om den egentliga tvistemarken inne i land.
LARS ILSHAMMAR
Originaltexten på Jean Malmströms karta:
CHARTA öfver Tvistiga Rågången emellen TUNA och IDENORS SOCKNAR uti Norra Helsingeland och GEFLEBORGS LÄN Uprättad åren 1793 och 1794 af underteknad Commissions Landtmätare.
Till ödmjukaste efterlefnad af Herr Landshöfdingens och Commendeurens, Högvälborne Grefve Fredric Adolph Ulric Cronstedts Remiss den 10 April 1793 instälte sig, efter förut gifven laglig kundgörelse, underteknad Landtmätare den 2 derpå följande September uti Wÿ Idnors Sockn, att uti vederbörandes närvaro lagligen upgå den tvistiga Råskilnaden emellan Tuna och Idnors Socknar, hvarvid, utom Nämndemännen Mickel Olofsson i Flatmo och Olof Johansson i Böle, Forsa Sockn, som voro förordnade till biträde, voro närvarande, nemligen Nämndemannen Per Ersson i Vik, Fullmäktig för Idnors Sockn, som ock hade med sig nödigt arbets manskap; men ifrån Tuna Sockn infant sig allenast Nämndemannen Erik Olsson i Östanbreck.
Sedan man fram mot middagen väntat på flere Fullmäktige uplästes det gifna förordnandet samt de paragrapher af Kongl. Förordningen den 12 augusti 1783, som kunna angå detta göromål
Fullmäktigen för Idnors Sockn Per Ersson i Vik framvisade härpå framledne Herr Landtmätaren Anders Börjesson Gadds år 1652 författade Charta öfver Idnors Sockn, och påstod likmätigt den samma, att rätta Socknskillnaden mot Tuna bör sträcka sig ifrån Ullbergs rå till Hafsfjerden, sedan efter medlet af denne fjerd öfver holmarne Brusen och Olmen fram til Storgrunds stenen. Nämndemannen Erik Olofsson i Östanbreck hade med sig tvänne Chartor, nemligen öfver Måstads och Finflors byeskogar, uprättade åren 1771 och 1776 af Herr Commissions Landsmätaren Salomon Ahlström, samt ett den 27 october fastställt rörläggnings instrument, efter hvilcket han ville trygga sig med sitt påstående, att Socknskillnaden mot Idnor börjar i Skjärsberget, och går till Lill ya visaren, derifrån til rå i Ö.N. om Starmyran och så til Wisvalls hällorne. Sedan påstod han, det Socknskillnaden går ifrån bemälte hällor efter Hafsfjerden til Sundet emellan Tuna och Idnors Olmarne. Underteknad frågade härpå om ej öfver Tuna Sockn fans någon Charta, som kunde utvisa desse holmars belgänhet, så vida den saknas på Idnors Chartan, hvartil han nekade. När underteknad kom till Ullberget och skulle med upgåendet derstädes börja Idnors praetentionslinia, sade han sig ej veta af något annat råmärke, än det så kallade Sprötrå, ett 5 stena rör i S. lutningen, hvarifrån ordentelige rågator voro uphuggna emellan Forssa och Högs Socknar, samt emellan desse Socknar och Tuna, och tillika förbehölt sig, att ej någon stångfällning skulle göras öfver Tuna skogen. Honom underrättades derföre, att Landtmätaren efter befattning ej kunde undgå, att med en försöknings linie upgå Idnors boernes pratentions linie härifrån til litet Norr om S. Håsta bron och så fram till Hafsfjerden, hvilket denne och följande dagen värkstältes, hvarvid Visvalls hällorne observerades. För regn och storm kunde denne gång ej mera uträttas.
År 1794 den 25 Junii continuerades affattningen af pratentions linien öfver Olmen uti förenämde Ut Sockne Nämndemäns och Fullmäktiges närvaro, hvarvid gamle stadstjenaren Olof Hedin ifrån Hudiksvall och bonden Erik Hanson i Thorsta och Tuna Sockn äfven sig infunno.
Förrättningen börjades på udden strax söder om Klubbviken, hvarest
A. Uti bergsfoten en utan någon ordning sammanlagd rösa 122 alnar ifrån Hafsstranden, som Olof Hedin berättade åren 1748 och 1749 varit i riktigt stånd med uprättad visare uti. Härifrån gick man med stångfällning 250 alnar til
B. En liten rösa, 69 alnar väster om stånglinien, ordenteligen sammanlagd med ½ alns hög visare. Sedan denne visaren var observerad continuerades den påborjade linien 1000 alnar längre in på Olmen, då man kom mitt för
C. En visare 140 alnar Väster om stånglinien, 1 aln lång och ½ aln bred, på Västra flatsidan, något kulrig [?] på den Östra, framt ¼ aln tjock, väl omskolad i en liten rösa. Och emedan desse 3ne märken ej lågo i rätt led efter hvarandra, och någon visare längre in på Ön ej kunde igenfinnas, så fortsatte man stångfällningen i samma led 2180 alnar längre fram til
D. En kjälla 2 alnar i diameter, som låg strax norr on linien. Stadstjenaren Hedin berättade, att råskillnaden mellan Tuna och Idnor framkommit strax N. om denna kjälla, och sedan gått öfver fiskarehusen och hamnskatan til
E. Storgrunds stenen. Emellertid fortsattes stångfällningen til Södra udden af hamnskatan, då man blef varse, att den gångna linien skulle stryka fram Söder om Storgrundet [på kartan kallad Storstensgrundet]. Man gorde derföre afbrytning, och genom afskjärning affattade stället till Storgrundsstenen, hvars beskafenhet finnes beskrefven efter nämndemanna Syn den 18 Sept: 1792.
Jean Malmström